Varje dag en ny dag även om vissa tycks sakna någon mening förutom att låta tiden rinna mellan fingrarna. I väntan. I väntan på jag vet inte vad. Framtiden kanske.
Sen finns det andra dagar. När jag gör saker som jag inte brukar eller aldrig har gjort förut. Som att ställa upp på en egentlig kyrkodag fastän jag inte anser mig vara en del av flocken. ”Du är väl konstnärlig, eller hur?” Jag som inte haft VG i bild sedan högstadiet, men jag tackar ändå ja. Ett liv utan arbete är ibland hopplöst tråkigt. Det finns vinster i att göra nytt.
Så jag sitter där på en låg stol med ryggen krökt i två timmar. Alla små ansikten framför mig. Blonda och bruna, flickor och pojkar. Stora barn och små barn. Med penseln tar jag fram röda spindelpojkar och spindelflickor, rosalila fjärilsflickor som sorglöst fladdrar iväg ut i lek. Gröna zombies stampar iväg och skrämmer sina föräldrar. Hundar och katter om vartannat. Hur vissa skrynklar ihop sig helt när jag målar på huden runt ögonen. Det går inte att sitta stilla, det kittlas. Vi samtalar, om favoritfärger och favoritdjur, har du haft kul idag, som om vi inte gjort annat. Barnen grimaserar, vrider på sig mot nya ljud, skrattar. Vips får de en extra linje i ansiktet.
”Ska du verkligen tillbringa resten av ditt liv bakom skärmen? Du är ju så naturlig när du pratar med barnen.”
Och det känns som mening, en sorglig mening mitt i allt meningslöshet. Det fanns en tid när det kunde ha blivit jag som satt på lekis och lekte affär med barnen men jag valde andra spår. Trevliga spår men vem vet vilka som är rätt.