Jag skulle inte skaffa katt, jag skulle vänta tills jag hade försörjning.
Men sen åker man till ett par vänner i Västerbotten och myser. Och där träffar man en liten kille som de har tagit hand om, för han har ingen familj. Han är liten men stor, hysteriskt busig och lika hysteriskt kelig. Sen frågar de om man vill adoptera honom och man tänker nja, jag har ju inget sätt att försörja honom.
Sen ser man in i hans ögon. Varför ska jag inte ta denna varelse och göra honom till en del av min familj?
Sen gör man det. Väntar några veckor och sedan är man kattägare.
Ett år senare går det inte att tänka sig livet utan. Arbetskamraterna skrattar nog när jag kallar honom son. Att inte kalla honom det vore konstigare. När jag kommer hem från jobbet och han sitter i hallen och väntar, hur han börjar spinna direkt och puffar mot mig med huvudet. Eller bara något så enkelt som att begrava ansiktet i allt det mjuka och bara andas in.