Dörren öppnas med ett ryck och ett plötsligt gnissel. Men den öppnas inte helt. Efter gnisslet stannar den på glänt och det går bara att skymta bakgrunden. Glipan alltför liten för att det ska gå att tolka vad som ryms i rummet bakom. Det syns några färger, nyanser, men konturerna är alltför ofullständiga.
Men det finns en dörr där, en dörr som inte fanns förut. Den öppnar mot någonting nytt och släpper in ljus från andra sidan. Kanske är det bara en strimma men det är i alla fall en strimma. En strimma räcker längre än mörker. Precis som när det räckte med en strimma ljus för att du skulle kunna sova ensam när du var barn. Det räcker med en strimma.
Så länge dörren inte är helt öppen ryms så mycket på andra sidan. Nya världar, nya människor, saker du inte trodde var möjliga. Vad som helst kan gömma sig bakom en nedtryckning av handtaget. Dörren är också en vild chansning. Det kan finnas otäcka saker där bakom.
Du kan inte öppna dörren själv även om du ville, den svänger upp när den själv vill och du minst anar det. Kanske bara bit för bit eller kanske allt på en gång. Du har inte lyxen att kunna välja.
Det är en öppen dörr, en gläntande dörr som öppnar mot någonting nytt.
