Att omvända en sporthatare

När jag var yngre var min tanke om sport det där irriterande som sker på alla kanaler hela tiden som ser till att jag inte får se på mina favoritserier. Besvikelsen när jag satte på kanalen och istället möttes av fotboll, hockey, friidrott eller hästsport var mer än jag klarade. Idrott var det där tvångsämnet i skolan jag hatade mer än allt annat.. Om jag var med i fotbollslaget så berodde det på att alla mina vänner var med, inte på grund av egen vilja. Det fanns nämligen bara idrott i byn.

Därför förvånar jag mig själv under mitt tjugosjätte levnadsår. I torsdag var jag nämligen och tittade på elitseriehockey i Skellefteå. Jag! Alla som känner mig kan intyga mitt ointresse över sport. Min favoritsport är transport, det är vad jag brukar säga.

Nå, som boende i Norsjö och arbetande på kommunen är det omöjligt att inte råka på hockey. Ordrebusar för att ta fram namnen på spelare i SAIK, samtal om matcherna, ibland möjlighet att åka ett helt gäng till arenan i Norsjö för att se på spektaklet. Jag har lyssnat men inte brytt mig. Tills jag och min vän C en lördag kväll hade tråkigt. Så vi beslutade oss för att äta fint och sen se hockey på bioskärmen i Norsjö. En sal full av svettiga luktande äldre man, blandat med barn och gamla tanter.

Efter det gick det utför. Jag hade besök av en bekant – vi gick och såg hockey på bioskärmen. Jag hejade ivrigt på SAIK medan min bekant spelade på Modo och inte var imponerad av SAIK:s prestationer. Hmpf tyckte jag när SAIK gick och vann matchen. En annan gång var det hockey på storskärm på min mammas jobb, nästa gång var det hockey på storskärm på en sportpub. Klart jag hoppade på när jag fick erbjudande om att gå gratis och se på elitserien.

Jag tror att mitt intresse har med lokalpatriotism att göra. Det finns ett lokalt lag att heja på, då blir det spännande.

I alla fall – hockeyn. Det som fascinerade mig mest var att hockeyspelarna var i människostorlek. Alltså riktiga människor, inte i tv-skärmsstorlek, som åkte runt på isen. Skellefteå Arena fylldes snabbt på, tydligen runt 4500 personer på plats. Några rader nedanför mig satt två begeistrade tanter varav den ena cirka sjuttio under hela matchen vräkte ur sig spott och spe och klagan. Något till höger ställde sig en ung man upp och vrålade något omöjligt att tyda, jag fick ihop den andra konstiga meningen efter den andra.

På ståläktaren är det stor trängsel och mer svart-gult än i någon annan del av arenan. Flaggor, mössor, tröjor, t-shirts. Någon har en enorm trumma som trummar takten till olika ramsor. Ett gäng män, cirka 15 stycken vrålar fram hejaramsor i takt till trumman. Vissa går att uttyda som heja heja, Skellefteå AIK, medan andra är helt omöjliga och ordlösa. Det är inte många meter mellan oss men orden grumlas. En puck kommer på nåt sätt ut ur hockeyrinken och två småkillar störtdyker under avspärrningen för att få tag på reliken.

På isen ränner hockeypojkarna fram och tillbaka (pojkar eftersom majoriteten är yngre än mig) och det är inte lätt att se var pucken tar vägen. Jag förstår inte heller alla förvirrande regler, men vi sitter mitt framför när en av SAIK:s spelar blir skadad och knappt tar sig upp på fötterna. Publiken buar av all hjärtans lust åt allt Färjestad ställer till med. Här har de dåligt med supporters. Och jag har dålig reaktionsförmåga, hinner inte uppfatta när målen görs. Händerna går i alla fall varma, klappar i takt till trummorna.

Och visst är det ändå en lite spänning att sitta och titta på. 37 sekunder in i matchen gör SAIK första målet. Och visst håller jag andan lite. Det är kanske inte världens roligaste nöje, men det är ett helt okej underhållning. Plötsligt ställer sig hela publiken upp och jag förstår ingenting. Tydligen är matchen över och Färjestad har vunnit på straffar. Vi tar hockeybussen hem medan 4500 person strömmar ut ur en arena. Jag vet inte om jag har sett så många människor samtidigt på en gång.

Men jag tänker att jag kanske kommer göra om det. Om inte annat kommer jag sitta framför en och en annan storskärm och heja på mitt lag. Så kan det gå till. Så kan det gå till när man omvänder en sporthatare.