Jag tänker på Linda Skugges krönika om att ungdomsarbetslösheten skulle vara en myt. Att det endast beror på att ungdomarna är vana vid att få allting serverat på silverfat och är för lata för att kämpa sig till ett jobb. Enligt henne skulle det ta två timmar att få ett jobb, endast genom att knacka dörr hos företagen i närområdet. Det ligger någonting i det – vissa ungdomar är väldigt petiga med vad de söker för jobb. För vår generation finns det oftast val – vissa studerar, vissa bor hemma längre.
Medan våra föräldrar har jobbat inom vården, kört lastbil eller jobbat inom industrin vill vi arbeta med saker som vi brinner för och tycker är roligt. Därför väljer vissa att hellre vara arbetslösa än att arbeta med telemarketing. Ett färskt exempel var när jag arbetade som inventerare där en ung kille hoppade av efter en dag eftersom han hade fått kritik från arbetsledaren. Han hade helt enkelt råd att ge upp. Vårt behov av självförverkligande gör också att vi idag är oerhört många som slåss om att få arbeta med fotografi, grafisk design, webbdesign och skrivande på olika sätt. Detta är definitivt inte den lättaste nischen att ge sig in i och det finns många oerhört duktiga.
Men det finns också en annan sida av det hela. Medan vi har blivit petigare med jobben, har även de som anställer blivit mer petiga. De kräver någon form av utbildning och de kräver erfarenhet. Det är fåtalet arbetsgivare som söker efter unga utan erfarenhet eller utbildning, och de som gör det har i regel sämre rykte. Arbetsgivarna vill ha personal som vill arbeta, som ser det som sin livs mission att exempelvis arbeta inom vården eller industrin. Därför har en del kommuner råd att säga nej till de som söker jobb, men som inte verkar tillräcklig engagerade. Vem vill ha en arbetare som inte gillar att gå till jobbet och vem vill gå till ett jobb där de inte trivs?
Någonting annat Linda Skugge inte skriver om är det faktum att hon som kändis förmodligen lätt skulle kunna få jobb vart som helst genom att knacka dörr. Inte heller verkar hon känna till någonting om den påfrestning det innebär att inte kunna hitta ett jobb. Mycket handlar om inställning men att varje dag känna positivitet inför arbetssökandet och framtidstro kräver mycket energi.
Kontentan blir att ja, det finns förmodligen många jobb där ute att hitta men dessa ligger inte ute på Arbetsförmedlingens Platsbank. När vi säger att det finns få jobb att söka och att det finns en jobbkris så tror jag det handlar om att det finns få utannonserade tjänster. Eftersom 80% av jobben inte tillsätts via AMS så är detta någonting i högsta grad positivt – det finns jobb därute men vi måste vara beredda att kämpa för att hitta dem. Problemet är att veta vart man ska börja leta.