Om någon skulle undra så fick jag brev från Molkom igår. Till min förvåning är jag antagen men som jag väntat så blev det inget jubel inombords. Jag har tills 28:e att säga ja eller nej till platsen och just nu lutar det mot nej. Självklart vore det kul på ett sätt, ett års dispans till innan jag behöver ta mig ut i arbetslivet igen. Det innebär dock sju års studielån att betala tillbaka och jag kommer att vara bland de äldsta på internatet. Åldern i sig är kanske inte viktig men jag är på en annan plats mentalt. När jag läste på folkhögskola sist så handlade det om att jag ville ha roligt och lära mig någonting. Nu är min enda dröm att ta mig ut på arbetsmarknaden och jag behöver få erfarenhet på nåt sätt. Nu är min dröm att få bli stabil, med jobb, lägenhet och så småningom kanske en sambo. Kanske håller jag på att bli vuxen.
Det finns för många vägar att gå så därför satte jag mig i solen och skrev ned de val jag har att göra. Försökte rangordna dem i någon slags ordning över vad jag vill mest och studierna hamnade ganska långt ner på den listan. Saker som ger erfarenhet, som att söka praktik, hamnade längre upp. Det finns så mycket vilja och ork inom mig som bara vill ut men ingen tycks vilja ge mig chansen att visa hur jävla grym jag kan vara. Efter ett år blir det allt svårare att hålla humöret och hoppet uppe. Jag förstår inte hur de som är arbetslösa flera år ens orkar fortsätta leva.
Jag vet nu också att min dröm är inte att bli egenföretagare, det är att hitta en anställning. Oavsett om det är ett kortare vikariat, en tillsvidaretjänst eller om det är en heltids- eller deltidstjänst. Jag är grymt avundsjuk på mina bekanta som har egna företag och verkligen jobbar men det känns inte som att det är för mig. Den där ”slå-sig-för-bröstet” attityden att jag är bäst, välj mig, är inte någonting som kommer naturligt för mig. Jag är bra för att vara jag men jag är en generalist, inte en specialist.
Snart säger de. Jag sitter fortfarande och väntar. När är det min tur att gå vidare?