I väntan på nyheter om vad det ska bli med min framtid försöker jag ägna min tid åt att göra vettiga saker. Några timmar i veckan ägnar jag därför åt PHP-kodning i ett försök att bli klar med min skoluppgift men det största projektet är egentligen att komma igång med min roman. Idéen kom till mig efter ett uppbrott med en person då jag insåg att jag inte känner till några romaner som handlar om det ”typiska” studentlivet – och därför tyckte att det behövdes en sådan. För att utmana mig själv är tanken med romanen att den ska vara i prosapoetisk stil då mitt första kapitel började på det sättet.
Att skriva en roman är dock lättare sagt än gjort. När jag var yngre skrev jag följetonger jag kallade romaner, men de bestod mestadels av dialog och jag visste aldrig hur berättelserna skulle sluta. Därför kunde jag skriva, skriva och skriva, men sällan skriva om och berättelserna formade karaktärerna. Såhär tio år senare har jag därför lite större krav på mig själv. Jag ska inte påstå att jag har stora krav ändå, det är trots allt inte ens ett första utkast ännu. Jag började med någon slag struktur över vad som ska hända i romanen och hurdana karaktärerna skulle vara men detta kändes inte särskilt inspirerande. Jag har även diskuterat detta med vänner som skrivit lite för att komma någon vart men känner att jag sitter fast.
Idag när jag sökte lite på internet hittade jag följande blogg: http://berattarskolan.se/ där det bland annat finns ett inlägg om något som kallas snöflingemetoden. En metod som i korthet går ut på att börja med ett steg där berättelsen sammanfattas i en mening och sedan utveckla detta i ett antal olika steg för att på så sätt få mer liv i berättelsen. Därför blir mitt nästa projekt i romanskrivandet att använda mig av i alla fall delar av detta i ett försök att få struktur och veta vart romanen tar vägen. Med detta hoppas jag att det kanske lossnar lite mer med skrivandet.