Jag sitter i min lägenhet igen och undrar hur det egentligen gick till. Hur konstigt det känns att gå på Norrköpings gator igen, att inte spatsera längs Fyrisån eller dricka vin nedanför domkyrkan. Att inte sova fem personer inträngda i ett litet rum eller att äta frukost på ett vandrarhem med andra poeter.
Det jag insett under evenemanget är att Poetry Slam är min religion och SM är det stora tältmötet som min religion anordnar som samlingspunkt för alla troende en gång om året. Alla tävlande är mina medtroende, alla MC:s och underhållare är mina präster, pastorer och predikanter. Vi tillber den stora Gud som är språket och kreativiteten. Vi har deltagit i ett antal olika ceremonier där vi dyrkat poesin och sjungit våra högst personliga psalmer inför de som vill höra.
SM är en familjehögtid, en högtid för den brokiga skara människor som utgör den så kallade Slam-familjen. Och på många sätt är det en familj. Vi möts inte särskilt ofta och när vi väl gör det innebär det mycket kärlek men också familjegräl. Sedan är vi lättade över att åka åt varsitt håll efter några intensiva dagar men saknar kärleken och längtar redan då tills nästa möte. Under SM i Poetry Slam är jag ett barn i familjen tillsammans med andra, så olik alla men med så mycket gemensamt. Kanske inte förståelse men ibland mer förståelse än än från andra och en delaktighet i någonting större.
Resultatet är jag nöjd med, jag gjorde bra uppläsningar och kom på 39:e plats av 48. Som bäst kom vår Anna som kom på en 20:e plats, Jon kom på 2:a plats i improesin och vår kära Dödsstjärnan vann tävlingen i triathlon. Vi hejade även ivrigt på f.d. östgöten Vilska som tog en fjärdeplats i den individuella tävlingen och vann lagtävlingen med sitt Malmö-lag. Vinnarna var värdiga, klassen på poesin var hög och det var fullsatt nästan alla dagar. Därmed har det varit ett fantastiskt SM fyllt av nya historier att berätta. Nästa års SM går av stapeln på Gotland, vilket jag självklart ser fram emot.
Det jag inte är nöjd med var det som hände någon gång från torsdag eftermiddag till natt. När vi återvände hem till rummet den natten var dörren till rummet olåst och vi upptäckt till vår förskräckelse att min datorväska med dator, adaptrar, tågbiljetter, samt Annas dator, systemkamera och Johans mp3-spelare och rakapparat var stulna. Tjuven/tjuvarna kom troligen in genom fönstret då det fanns ett skoavtryck i fönstret. Fönstret ligger på andra våningen men cirka 1,5 meter under finns ett tak man kan gagna sig av. Vi polisanmälde det hela men chansen att återfå sakerna är små.
Den intensiva veckan har ersatts av ett stort ”vad nu?” och plötsligt är det inte självklart vad jag nu behöver fylla mina dagar med. Nu är det meningen att livet ska återgå till sin trista vardagslunk men jag känner mig inte riktigt redo att lämna känslan. Känslan av gemenskap, inspiration och delaktighet vill jag ska sitta i länge.