Piteå

Piteå. Vart ska jag börja denna historia? Piteå är den ort där jag (Elizabet) under nitton år tillbringat nästan all min tid, både fritid och skoltid. Större delen av denna har jag  tillbringat i Svensbyn, en till ytan stor by med cirka 300 innevånare som har hållit minst två SM i längdskidåkning. Här bodde jag tills jag började studera på universitetet och flyttade till södra delen av landet.

Svensbyskolan

Min första erfarenhet av bibliotek var ett litet bibliotek på Svensbyskolan där jag gick mina fem första grundskoleår. Jag minns att jag såg Sagan om Ringen-triologin och tänkte att det var väldigt tjocka böcker, men jag läste dem aldrig. Biblioteket samlade mest damm och man fick ta vilken bok man ville. Desto viktigare var då den återkommande bokbussen som hade mer rotation på sina böcker. Jag läste det mesta jag kunde komma över, båda hästböcker och annat. På den tiden hade vi inte plastkort att låna med, jag minns en period med ett papperskort där det stod mitt namn. Jag skrev till och med ned vilka böcker jag hade läst.

Sjulnässkolan

Det stora var när jag började på högstadiet i Sjulnäs, grannbyn cirka tre kilometer bort. Vi fick busspendla dit varje dag men i gengäld fick vi ett riktigt bibliotek som inte gick på hjul. Ett litet bibliotek inklämt vid hemkunskapssal och syslöjdssal, ett bibliotek som även inrymde en liten postutlämningsställe. Papperskortet byttes här ut mot ett plastkort, samma kort som jag fortfarande använder, minst tio år senare. Året bör ha varit runt 2000 när jag fick mitt första kort. Som ganska ensam och mobbad tog jag min tillflykt till böckerna. Jag avverkade hyllan med hästböcker, alla långa serier om tjejer och deras djur. När den tog slut råkade jag av en slump fastna i fantasyhyllan, och där kom jag att fastna under cirka sex år. Profetian om Cheysuli hette den första serie som hamnade i mina händer och jag slukade allt. Robert Jordan, Maggie Furey, Katherine Kerr och till och med David Eddings – trots att jag genuint ogillade hans böcker.

Strömbackaskolan

Mitt nästa möte med ett bibliotek skedde när jag började på gymnasiet Strömbacka inne i centrala Piteå. Detta innebar pendlingstid på cirka en timme varje dag för att komma från och till Svensbyn. Även på detta bibliotek sjönk jag ned i fantasyböcker, tack vare en vän till mig som läste mycket litteratur av den typen. Här lånades även mycket skolböcker till projekt vi hade och olika källor kopierades. Det var även här jag köpte min första diktsamling av Kerstin Söderholm på rea för tio kronor – en relativt okänd poet vars dikter jag fastnade mycket för. För min egen skrivande del var även gymnasiet den tid då jag på allvar började skriva poesi. Jag sporrades även ytterligare då vi efter lite kamp äntligen fick till stånd en valbar kurs i Litterär gestaltning, lite som en skrivarlinje men med en lektion i veckan. Och även om det var den enda lektion jag hade på tisdagar, klockan 14.30, kunde du räkna med att jag satt där varje tisdag, bara för att det var så roligt.

Piteå Stadsbibliotek

Ett annat bibliotek som jag tillbringat tid i men inte lika mycket som de andra, är Piteå Stadsbibliotek. Här har jag mest ägnat tid på loven de senaste åren när jag lånat böcker att läsa eller kurslitteratur till uppgifter som behöver göras. Som tonåring ägnade jag en del tid här efter skolan när jag väntade på att få gå till kören jag var med i, eller på körlektioner. På Piteås landsbygd finns som sagt inte mycket lokaltrafik och med två arbetande föräldrar var det jag som fick roa mig själv i väntan på att få åka hem.

Personligen tycker jag att Piteås bibliotekskort ser bättre ut många av de andra kort vi kommer att visa. Å andra sidan kanske jag är en aning partisk.  Kortet föreställer en tavla, vilket är ett vanligt tema, men det representerar också regionen och den årstid som märks allra starkast häruppe. Det bekräftar även många människors fördomar om Norrbotten och Piteå, att ingenting finns här förutom skog, snö och allmän ödemark. Inte en småstad med alla bekvämligheter som på sommaren har uppemot trettio grader varmt. Typografin är enkel och stilren, förmodligen ett standardteckensnitt, men det förtar inte upplevelsen av tavlan och den handritade autografen i hörnet. Allt som allt är jag nöjd med kortet och anser inte att Piteå har någon anledning att byta ut det.

Läs även andra bloggares åsikter om bibliotekskort, bibliotek, samlande, samling, kultur

[polldaddy poll=3457265]