Vi känner inte varandra, då säger man inte saker som att: ”Gift dig med mig!”.
Men jag tänker det nästan varje gång du talar med mig eller när jag bara går förbi.
Jag har aldrig kommenterat att du har världens mest sensuella telefonröst. Jag smälter.
Jag brukar inte fråga om du vill äta lunch med mig men tanken slår mig i huvudet varje dag.
Emil Jensen påminner mig: ”Du spricker inte av att ta i, du spricker bara om du låter bli.”
Och jag spricker väl.
Snarare: jag väntar. Väntar på att det ska ta slut, att det ska bli för sent.
Tiden envisas med att gå långsamt
Chanserna radar upp sig framför, en efter en men där sitter jag och väntar på att de ska ta slut.
Jag har aldrig sagt att jag vill gå på en riktig dejt – middag och alltihopet.
Eller att jag funderar på att skicka anonyma blommor för att se om du skulle kunna gissa.
Jag säger inte att du är söt som socker. Att jag blir lite extra glad när jag ser dig.
Att du utstrålar ett lugn som ingen annan, som jag vill ta del av.
Jag säger inte att jag ser att vi skulle kunna ha något bra tillsammans.
Jag säger inte hur feg jag är.
Jag väntar tills veckorna radat upp sig färdig och allting är för sent.
Fast ingenting egentligen är för sent.
Så jag väntar.