När Västerbottens inland kallade kom jag försiktigt virvlande. En färggrann tornado som sakta men säkert tog högre fart. Inlandet visste nog inte vad det var för storm som vällde in. Hur den påverkade människorna där. Plötsligt var den på väg därifrån och ingenting blev detsamma. Jag virvlade vidare och vid kusten sköt små tunna grenar ut ur fötterna. Ut i jorden, ut till de grova rötterna. Med fötterna stadigt börjar inlandet dra i armen, tillbaka, tillbaka.
Södra Sverige kallar på mig, ropar mitt namn bakom stormen – du borde flytta hit. Här finns det massor av jobb, det finns kultur och många fler människor. Det kommer bli mycket lättare för dig. Alla dina vänner är ju där och du behöver inte oroa dig för hur du tar dig från punkt A till punkt B utan bil. Affärerna har öppnat dygnet runt bara för dig. Alla män kommer stå i kö för att träffa dig, du kommer bli så himla populär där. Allt kommer att bli bättre någon annanstans, bara du flyttar dina vindar, dina rötter.
Södra Sverige kanske kallar, men det är lätt att ignorera rösten. Det är en tom och ihålig röst som lovar tomma drömmar. Mina fötter har rotat sig här och det här jag vill storma. Södra Sverige kanske kallar men Västerbotten skriker oändligt mycket högre. Snön vrålar när jag inte är här för att se den. Träden skriker sig tomma på luft. Det kanske inte är lättare att andas här, men livet lever förmodligen inte bättre på någon annan plats. Gräset är inte alltid grönare och snön är inte alltid vitare. Den är samma ljusgrå nyans.
