Det skulle bli så mycket av mig. Överallt. Jag brann då. Jag brann så det slog lågor i orden och det var allt jag hade, allt som fanns var språket. Det var vad som tröstade mig när jag inte tilläts vara mig själv. Det var brunnen jag hällde mitt salta hat i. Det var där jag tömde all sorg, för stor för att rymmas inomhus. I språket rymdes drömmarna, berättelserna. Det enda som rymdes i min tankekarta var orden. Att jag tillhörde dem och att de var mina egna. Aldrig hade någon sett sådant driv och sådan eld.
Jag skriver fortfarande. Orden finns kvar men de brinner inte längre, knappt en glöd får plats. Bara ett stilla puttrande på evig tomgång precis som resten av mig. Blev jag vuxen, ville jag andra saker? Jag blev någonting annat, en slags gyllene medelväg. En medelväg som ser medan andra rör sig i utkanterna i full brand, ständigt i rörelse. Det småputtrar under ytan, ibland slår en liten låga upp. Men den flammar inte.
