Det är Säkert!. Det är juli och sommarkallt, sådär som det bara blir på kvällen när det är festival. Hon kliver ut på scenen och äger publiken. Bokstavligen suger in oss i sin musik tills vi står och ömsom vaggar, ömsom skriksjunger till alla bekanta melodier. Och det är vackert och ömt, vi trängs långst fram bland Converse-klädda fötter och känner oss gamla i kroppen men unga i sinnet.
Sedan är konserten över, vi strosar längs området utan att träffa någon bekant. Som man tror man ska göra när man ändå känner folk. Men det gör man inte.
Sen är det Sahara Hotnights och vi kikar lite, längst bak. Sedan inser jag att det är hon. Det är hon som står precis framför oss, det är klart vi måste gå fram.
– Hej, kan vi få din autograf?
Och vi småpratar lite sådär som man gör när man träffar någon man beundrar medan hon skriver kråkor i två skrivares skrivböcker.
– Vet du om en sak? En kompis till mig har din gamla melodika.
Hon tittar lite konstigt på mig, nästan som hon tror att den har blivit införskaffad på olovlig väg.
– Va?
– Du spelade i Norrköping. Sen gick din melodika sönder eller nåt och då fick en av arrangörerna den. Och den gav han till min kompis.
– Det var något fel på tonarten i den.
– Hon har spelat på den för mig. Den låter fint.
– Med hela bandets intorkade gamla spott! Du får hälsa så mycket till melodikan.
Och det gör jag. Hälsar så mycket till melodikan.
Livet är litet och roligt ibland.
