Som jag tidigare har skrivit om är Norsjö inte som Norrköping. På många sätt.
I helgen invigde vi vårt evenemang Kärleksveckan, det var zumba, yoga, en minihälsomässa och föreläsningar, bland annat om biologisk hudvård (visste ni hur mycket gift vi stoppar in i vår kropp?). Man får roa sig när man kan. Jag fick även agera springschas och gräva runt i arkiv på jakt efter diverse föremål, samt att jag skrev ut programblad. På lördag morgon. Igår kväll hade vi aktiviteten ”Kärlek på Bonnska”, det var musik, berättelser på bonnska och poesi. Det var fullsatt, cirka fyrtio personer hade kommit. Och jag som scenpoet fick öva mig på att tala högt och inse att jag har kapacitet att både skriva och framföra bra texter.
I alla fall, på lördagskvällen var det Norsjögalan. Hundra personer, trerätters middag, Norra Brunn-komiker och utdelning av tre olika priser. Förhoppningsvis blir det fler galor framöver när folket har fått smak för dem. Förutom att jag var deltagare var jag även fotograf, lite mingelfoto och bilder på pristagarna. Till bords hamnade jag mitt mellan mina trevliga unga arbetskamrater samt komikerna. Som vanligt lyste jag upp hela stället då begravningsklädselfärgen var vanlig. Men jag vägde upp med mitt chockrosa!
Det nyaste för mig var hur utelivet ser ut i en så liten ort som Norsjö, någonting jag inte har reflekterat över tidigare. Det är inte många pubkvällar eller liknande här så därför passar folk på när det väl är. Jag stannade till halv två. Däremot tror jag det är desto fler hemmafester, annars skulle Systembolaget aldrig överleva.
I Norrköping är jag van vid att det finns flera klubbar att välja bland varje helg och framförallt är chansen liten att man träffar någon man känner. Ingen vet vem man är när man går hemifrån på kvällen. Detta kan vara både skönt och tråkigt beroende på hur kvällen i övrigt har varit. När man har träffat på äckliga stalkerkillar så är man glad att man är anonym.
I Norsjö däremot vet man vem alla är, så gott som. Därför blir det extra intressant att se människor man känner eller känner igen och hur de uppträder onyktra, när man dagen efteråt ska återvända till arbetet och vara seriösa. Det är lite som vår skolresa till Berlin där lärarna köpte flak med öl. Ingenting fel i det, vi är trots allt vuxna men det var intressant att iaktta denna stora skillnad. Om man skulle göra någonting galet skulle alla veta om det – samtidigt som det är själva premissen, när det finns så få tillfällen så måste man passa på.
En annan reflektion jag har gjort över Norsjö är det faktum att det finns i princip inga singlar. På middagen var det idel heterosexuella par, sambos, förlovade och gifta. Eftersom det är en så pass liten kommun består människorna till stor del av antingen äldre, barnfamiljer eller familjer som kommer att bli barnfamiljer. Jag funderar på var alla singlar finns. En idé jag fick inför nästa år var att göra en speed-dating eller liknande evenemang, det måste trots allt vara jämlikt och därmed också finnas saker för singlarna att delta i.
Trots att jag inte kan någonting om flirtande fick jag på nära håll studera själva beteendet. Jag vet inte om det var så genomskinligt som det kändes eller om det var bara jag som helt plötsligt lade märke till det. Skrattet, att ha ett samtal och råka slinka in på någonting sexuellt, sättet att se till att röra vid den andra personen, leenden. Fascinerande att studera någon som helt klart kunde sin sak. Bara en uns av de kunskapen hade ju varit guld värd. Nu när mitt liv börjar bli stabilt är det svårt att inte se vad det är jag saknar, det blir så mycket synligare då. Tills dess försöker jag roa mig. Zumba och litteraturcirkel härnäst!