I ett debattinlägg på Uppsala Nya Tidning förklarar fristadsförfattaren Anisur Rahman att Poetry Slam är döden för poesin. Det är oförenligt att skriva poesi och att framträda med sina texter, trots att poesin föddes ur det muntliga. Det dödar språket och det dödar musiken i poesin, menar han. Kontentan är att om man håll på med Poetry Slam kan man aldrig bli en ”sann” poet.
Vad han dock inte tar upp är det faktum att Poetry Slam tvärtom har återupplivat den slumrande konstarten. Ungdomarna suckade när det var poesi på schemat. Vi matades med 1800-1900-talsdikt som inte var relevant för vår generation och de flesta i min klass trodde att all poesi var sådan. Tråkig och skriven för en liten klick människor. För den lilla skara som skrev var poesi någonting man gjorde på sin kammare eller dagbok. Under min generation började man publicera sig själv på hemsidor som Sockerdricka eller Lunarstorm. De nutida poeterna visste vi ingenting om och hade vi vetat någonting hade vi lärt oss att poesi inte var populärt bland kreti och pleti. Poesi var någonting för en minoritet intellektuella.
Vad hände sedan? Ja, Poetry Slam hände. Bob Hansson hände. Emil Jensen hände. Navid Modiri hände. Daniel Boyacioglu. Johannas Anyuru. Måste jag nämna fler exempel på poeter som har blivit kända delvis genom sin medverkan i Poetry Slam? Poeter som har deltagit i evolutionen som gjort poesi folklig. De skriver poesi som folk läser och vill lyssna på. Som till och med UNGDOMARNA läser. Poesin inspirerar dem till att fortsätta läsa annan poesi. Helt plötsligt skriver folk poesi själva. Vissa av dem till och med ställer sig framför främlingar och kastar ut sitt hjärta för allmän beskådan. Det finns ingenting som Poetry Slam. Det finns ingenting som slår kicken när man står på scen eller väntar på poängen.
Rahman skriver att det är oförenligt att vara en ”sann” poet och att samtidigt uppträda med poesi. En ”sann” poet har inte tid med petitesser som att stå på scen. Det går dock utmärkt ihop eftersom poesi ursprungligen är till för scenen, inte för boksidorna. Idag har vi dessutom större krav på våra poeter – vi vill att de gör framträdanden. Jag själv har personligen varit på diktläsningar av ”sanna” poeter och jag förstår inte tjusningen. Inget framträdande, ingen inlevelse, bara ord som läses på ett tråkigt sätt. Hur ska jag kunna bli berörd om inte själva poeten är berörd eller vill beröra oss? Det räcker inte längre med bara orden. Och det här är ingenting negativt, tvärtom. Det kallas för utveckling.
För Rahman verkar det finnas en ”sann” och en ”falsk” poet. Det finns en rätt väg och en fel väg, vägar som han har bestämt. Men vi människor är alla individer och har rätt att bestämma själva vilken poesi som vi gillar mer eller mindre. Det finns ingen poesi som är mindre värd än någon annan, som är mer ”sann” än någon annan. Jag har full rätt att tycka att Solja Krapu är bättre än Edit Söderholm. Hur kan poesi som inspirerar andra till att skriva någonting vara någonting dåligt?
Inte heller finns det någonting som säger att jag inte kan utvecklas genom att läsa och skriva scenpoesi. Som skribent ska man självklart läsa många olika typer av texter men det finns ju även variationer och saker att lära sig från scenpoesin. Att säga att det inte finns känslor i Poetry Slam kan man bara säga om man inte har varit på tillräckligt många. Varför kan inte en ”sann” poet vara komisk? Humor och skratt är i högsta grad känslor och kan påverka många människor, precis som dikter som får dig att gråta. Det finns mängder av ”sanna” poeter som skriver komiskt. Det finns många exempel på dikter som svämmar över av känsla. En av de jobbigaste dikter jag har skrivit handlade om min vän och jag började nästan gråta varje gång jag läste den. Vem kan påstå att det inte ligger känsla bakom det?
Med Poetry Slam och genom andra samtida poeter har det kommit en ny slags poesi – den som inte strävar efter att vara komplicerat. Den som inte strävar efter att skapa så svåra symboler och mystik så endast ”experterna” kan ta till sig den. Poesi kan förmedla känsla utan svåra metaforer, på det sättet kan poesin bli mer direkt och ofta nå fram bättre än dikter av ”sannare” poeter. Poesi för alla, inte bara för de redan publicerade och de som läst litteraturvetenskap. Det är inte hos dessa som poesin gör nytta. Troligen kommer de även överföra poesiintresset på nästa generation.
Så varför säga att Poetry Slam dödar poesin? Det har ju just återuppväckt oss.