Eskilstuna

Historien om hur vi skaffade Eskilstunas kort är också en gemensam historia.Vi studerade som vi tidigare nämnt på folkhögskola tillsammans. Inriktningen på den ettåriga skrivarlinjen utanför Katrineholm var scenpoesi – och därmed var vi intresserade av att visa upp våra talanger på olika ställen. På vår lilla folkhögskola fanns en bil med nio platser som gick att låna och denna användes bland annat för att åka till diverse städer i närheten som anordnade tävlingar i Poetry Slam. För er som inte känner till Poetry Slam är det kort sagt en tävling i scenpoesi där publiken avgör vilken poet som har bäst dikt och framförande. Några av de städer vi besökte var Örebro, Norrköping och Eskilstuna. Eftersom vi ändå skulle tävla i Eskilstuna var det helt klart att vi även skulle skaffa oss varsitt kort så lokalen låg i anslutning till biblioteket

Ett av mina (Elizabets) tydligaste minnen från biblioteket var att toaletterna hade blått ljus – vilket jag fick lära mig var på grund av att knarkare inte skulle kunna hitta ställen att spruta in sitt knark. Tävlingarna var också intressanta upplevelser. I regel bestod tävlingarna av några enstaka Eskilstunabor och en hel busslast med folkhögskolestudenter. MC var oftast den fabulösa Irene Karlbom. Det som var speciellt för tävlingarna var exempelvis att alla deltagare fick pris i form av snygga magneter med budskap. Bland annat Oscar Wildes fantastiska:
”Jag vill inte hör vad folk säger bakom min rygg. Det gör mig alldeles för självbelåten”.

I alla fall. Tävlingarna för vår del blev framförallt kända på grund av sin oerhört låga poängsättning. Poängsumman går att sätta från 0.0 till 10.0 men någonstans vid 6-7 säger man är en helt okej dikt och okej framförande, på ett ungefär. I Eskilstuna såg man dock annorlunda på saken. De flesta av oss som tävlande fick runt 3-4-5- poäng från jurygrupperna. Sedan klev en tjej upp på scenen som var från Eskilstuna – och fick konsekvent 6-7 poäng på sina texter. Rekordet tog vår kära vän Micke som läste en dikt på över fem minuter (vilket genererar löjligt höga poängavdrag) och fick låga poäng. Totalt fick han alltså fyra poäng, när en poängsumma vanligtvis brukar ligga på minst femton poäng. Det gav oss i alla fall en rolig anekdot. Jag (Kristin) var vid tillfället tacksam för Mickes poängavdrag eftersom det gav mig en plats i finalomgången.

Vi kom dock att återvända till Eskilstuna flera gånger. Förutom tävlande gjorde vi i slutet av utbildningen en scenpoetisk show som skulle visas i olika städer och Eskilstuna var ett av dem. Det som är specifikt med scenen i Eskilstuna är den dåliga medhörningen, vilket jag fick erfara när jag som siste man ut med min dikt läste dikten utan mikrofonen påslagen. Det märktes helt enkelt ingen skillnad. Dock märkte vi det i efterhand då hela föreställningen spelades in.

Jag och Kristin återvände även ensamma en dag på våren. Det var bokmässa och vi ville åka till en riktig stad (i motsats till Katrineholm) och köpa böcker. Jag (Elizabet) fyndade böcker för elvahundra kronor och hade ryggsäcken fylld när vi återvände till folkhögskolan. Böcker är knark för skrivare. Även för mig (Kristin) blev det en hel del böcker samt bestick och andra köksgeråd från Myrorna eftersom han som jag tidigare lånat dessa saker av ringde när vi var i Eskilstuna för att meddela att han skulle flytta och behövde få tillbaka sina grejer. Vi måste ha sett ut som två packåsnor när vi kom tillbaka till Sköldinge.

Själva bibliotekskortet är simpelt. Det är vitt med en grå ram (som Linköpings gamla kort) och en kommunlogotyp. Det framgår tydligt att det är ett bibliotekskort det är tal om. Enligt vår åsikt är det ett snyggt kort, just på grund av sin enkelhet. Det behövs ingenting mer. Det är lite som en ny och modern version av de äldre korten med ljusblå bakgrund och mörkblå dubbelram som finns på många bibliotekskort.
[polldaddy poll=3824959]