Jag vill skriva någonting, efter att den senaste veckan har hört och läst så mycket lärorika saker kring ämnet sexualitet. Därför blir detta inlägg som något slags tipsinlägg för att andra ska få uppleva det jag upplevt.
Det började i alla fall med att en bekant tipsade om att titta på serien Fyra Decennier av Sex, en slags dokumentärserie om utvecklingen av sexualitet från femtiotalet och framåt. Jag såg första avsnittet, jag såg andra och jag såg alla fyra. För någon som föddes på 80-talet och har missat mycket av de största förändringarna under 1900-talet, var det fantastiskt. Även om det handlade om USA är det på många sätt applicerbart på vårt eget land. Det som blir tydligt är hur långt vi har kommit sedan 50-talet då kvinnor fick äta p-piller i smyg och göra olagliga, livsfarliga aborter. Till dagens samhälle där homosexuella får gifta sig i kyrkan och adoptera barn, och där transexuella förhoppningsvis inte längre måste tvångssteriliseras. Där pappor är barnlediga och alla unga flickor äter p-piller.
Apropå temat i serien råkade jag av en slump se filmen Mona-Lisas leende, en till synes trivial film men som handlar om just femtiotalet. Det blev en slags ifyllnad av dokumentärserien, som på ett påhittat men ändå trovärdigt sätt visade hur kvinnorna på ett college levde. En stor hysteri kring giftermål och familj, där studierna bara var en förvaring av flickorna tills att de hittade en lämplig gemål och gifte sig. Deras lärare krävde dock mer och tvingade istället sina elever att se bortom detta och tänka på sina egna karriärer, vilket var väldigt tungt för många av dem. Förändring gör ont.
Det blir även tydligt genom detta varför dagens feminism ser ut som den gör – som en motreaktion mot det som kom före oss. Medan man tidigare slogs för att kvinnor ens skulle få ha en sexualitet slåss många nu mot att kvinnan inte ska vara ett sexobjekt. I denna kontext blir det något absurt att slåss för att kvinnan ska sluta visas på ett sexuellt sätt – något som tidigare inte var tänkvärt. På många sätt är vi ett mer tillåtande samhälle men även ett mindre tillåtande samhälle – människor slåss för att göra ”utvecklingen” ogjord. Det får mig att fundera på nästa generation kvinnor – kommer de slåss för sin rätt att få vara hemmafruar?
Som grädde på moset avslutade jag det hela genom att läsa The Vagina Monolgues av Eve Ensler, en bok jag hittade på en second hand-affär i Glasgow. En lättläst bok som är något svårare att ta in – den handlar om kvinnors syn på deras eget kön, något som förtjänar att läsas av både kvinnor och män. Det handlar om barnafödande, våldtäkt, att hitta sin klitoris, att vara lesbisk och allting annat som är relaterat till vaginan. Det är på så vis en förlängning av dokumentärerna, ett nutidsdokument lika väl som ett tidsdokument. Att vi idag faktiskt kan prata om vaginan, det är inte längre ett ”därnere” eller ”framstjärt”. Helt klart läsvärd för den som är det minsta intresserad.
Kontentan av det hela blir att vi har kommit oerhört långt i vårt land, vi är ett av de länder som ligger längst fram i utvecklingen. Det finns fortfarande mycket kvar att göra men det skadar inte att ibland påminna sig om vilken lång väg vi har kommit och vad som har gjorts tidigare. Det ger ett klarare perspektiv även på vad som behöver kämpas för framtiden.