De säger att det är snart det händer. Att det händer plötsligt, när man inte riktigt är redo för det. Jag fortsätter försöka och hoppas, trots att hoppet innerst inne är dött. Utsikterna inför att få ett jobb är minimala och utsikterna att få ett jobb med rätt inriktning är ännu mindre. Ett år senare har jag inte kommit det minsta närmare mitt mål och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.
Tiden går, går, går, går och går. Det är allt. Inga intervjuer, inget jobb, ingenting.