Första regeln är att jag inte får prata om det.
Men.
Jag kan inte låta bli att göra det. Jag måste få skriva om min frälsning. Och om ni nu förväntar er frälsning av det religiösa kan ni däremot vända om i dörren och gå, för det här är mycket bättre än så. Det är bättre än droger, det är beroendeframkallande, underbart men utan den taskiga bakfyllan efteråt.
Det jag talar om är såklart det nya Facebook-fenomenet Dikt Club startad av min idol Navid Modiri. Ni vet han med bandet (Gudarna), 365saker.se, P3:s Frank och även Filmkrönikan. Hursomhelst fick han idén till att skapa en klubb som går ut på att poeter ”slåss” mot varandra, men hjälp av vadå? Ord – såklart. Det är en tävling i ordkonstnäreri, vem som kan komma på fyndigast sätt att äga den andra personen i matchen. Undertecknad är med i en match mot en främling. Jag har inte en aning om vad jag har gett mig in i, men det känns fantastiskt.
På två dagar har gruppen nästan tvåhundra medlemmar vilket är mycket för att vara en klubb som handlar om poesi. Främlingar slåss mot varandra. Människor som känner varandra slåss mot varandra. Det slåss med haikus, det slåss med sonetter och tvåradingar. Det slåss med rim och det slåss utan rim.
Om det här vore en sekt skulle jag gladeligen gå in i den och tappa omvärlden runt omkring. Så upphetsande är det.