Kulturnatten kom, gick och segrade. Ett impulsbeslut gjorde att min ena bror kom på besök i stan, det var mycket trevligt att visa honom stan och låta honom träffa mina vänner. I alla fall:
Vi i Kaosföreningen hade många aktiviteter, från 18 till nästan midnatt på Stadsmuséet plus ett tillfället 15-16 i Stadsbiblioteket i Norrköping (som jag missade). Först Poetry Slam, sen två releasefester Matildas och Martins böcker, en öppen scen följt av gruppoesi med Dödsstjärnan. Alla evenemang var välbesökta vilket värmer. Till vårt Poetry Slam var det fullproppat i Grå Huset och folk fick stå upp. Fframförallt var det helt nytt folk som vi inte sett på våra evenemang tidigare, vilket alltid är rolig som kulturutövare och föreningsmänniska. Jag valde att tävla och läsa upp en ny dikt, följt av en nyare klassiker. Som vanligt fick jag låga poäng, runt 4- 5 från de olika jurygrypperna men valde som vanligt att inte bry mig om detta. Det blev snart klart för mig att det idag var humor som mest lockade jurygrupperna.
Detta kan jag tycka är tråkigt, att det är oftast är humor som går hem. Jag förstår, det som är roligt är det som människor minns och vill minnas. Man vill nog ogärna bli påmind om ångest och andra negativa känslor.
Jag försöker komma tillbaka till mitt skrivande och skriva från hjärtat och försöka få ned känslor i dikten men uppenbarligen träffade jag inte någons strängar tillräckligt mycket och jag undrar vad som krävs för att poesin ska träffa rätt. På ett sätt är jag inte intresserad av att bli bäst eller vinna SM i Poetry Slam men respons är alltid trevligt att få ibland. Jag vill tro på att Poetry Slam även i framtiden ska finnas, att det ska vara till för alla typer av poesiskrivande människor men det blir allt tydligare att det är svårt att komma ifrån likriktningen. Vi influeras och inspireras av varandra.
Jag tänker inte använda den mall som en hel del poetryslampoeter har idag, jag har försökt och det fungerade inte. Även om jag levt med poesi och Poetry Slam i många år nu och inte kan leva utan det kan jag inte låta bli att ibland tröttna på fenomenet. Vart finns alla duktiga poeter, de som sitter hemma framför datorn och sedan lägger dikterna i byrålådan? Det är er jag vill blåsa liv i…